Träden vajar stilla i vinden. Den ljumma brisen drar fram över gatorna och upp över balkongerna i huset. På taket till ett av höghusen sitter en mås och sträcker nacken mot vinden som smeker fjädrarna. Måsen blickar ut över gården nedanför. Några barn leker i sandlådan samtidigt som deras äldre syskon sparkar en boll borta vid gungorna. Ett hårt skott får bollen att fara iväg och studsa på en sten. Bollen fortsätter upp i luften och går i en båge mot fönstret på första våningen. Barnen håller andan samtidigt som de följer bollen med blicken. Ett av barnen skriker ut ett långt och utdraget “neeeeeej”. Men inget hjälper, bollen fortsätter oundvikligt sin bana mot fönstret. Med ett högt ljud går fönstret i tusentals små bitar som sprider sig som ett regn in i lägenheten. Det hörs ett förvånat skrik inifrån lägenheten och efter ett litet tag tittar en man ut genom fönstret. Han ser arg ut till en början men ser de små ansiktena som både ser rädda och ledsna ut.

Han minns med ens den första fönsterrutan som han själv hade sönder när han var liten. Det var inte meningen men likväl var det inte den enda rutan som gick sönder under hans barndom. Hans ansikte spricker upp i ett skratt som kommer från tårna och bubblar ut genom munnen. “Ja, hörni kompisar, det där var ju inte så bra!” får mannen till slut fram när skrattet har ebbat ut. “Men jag känner till både ett bra städbolag och en glasmästare som är snabb och duktig, så det är heller inte hela världen det här förstår ni.” Barnen tycks sjunka ihop och andas ut och vågar sig till och med på ett litet leende. De tittar på varandra för att försäkra sig om att den andra också tycks uppfatta att faran är över.

Mannen försvinner och kommer ut genom porten med bollen under armen. “Nu är det lika bra att jag får vara med och spela tills städbolaget kommer för jag vill ju inte gå runt och trampa på glasbitarna där inne heller.”